När nu min lokal var klar, hur skulle jag då använda utrymmet?

Min vision på sikt, var en anläggning runt väggarna med en utskjutande halvö. (Se bild.)

Jag skulle strunta i den moderna digitala tekniken och i stället förverkliga mina analoga drömmar från 1959. (Här skedde under januari 2009 en omorintering. Om detta kan du läsa under "digitalisering" , ganska långt ner i menyn till vänster.)

Jag skulle givetvis fortsätta att köra Märklin .

Jag skulle bygga en anläggning med verklighetsförebild och börja med etappen barndomshemmet - Morshyttans station.

Tidsepoken skulle vara sommaren 1959. Då var det ständig sol, FN:s generalsekreterare hette Dag Hammarsköld och Ingemar Johansson var världsmästare i tungvikt.

Öppet ramverk är givetvis det som gäller i sådana här sammanhang.

För att anläggningen ska bli riktigt stadig limmar jag L-balkar av "entumfyra, råplan". För extra stadga skruvas hela ramen fast i väggen.

Ingenting spikas utan allt skruvas med självborrande skruv. Fördelen med detta är framför allt att det är lätt att lossa på skruvarna och ändra om något blivit fel.

Nedanstående bild visar spårplanen som den ser ut nu under första byggetappen.

Jag bygger klart ena långsidan först med stationen och mitt föräldrahem. Övriga banan runt väggarna är "transportsträcka" på smala hyllor med gammal plåträls.

En anläggning med verklighetsförebild kräver speciella tekniker vad gäller t.ex. material och perspektiv.

Många klassiska "regler" om anläggningsbygge måste ställas på huvudet. Min anläggning byggs alltså INTE av kycklingnät och gips och de intressantaste partierna hamnar INTE i förgrunden. Jag har också svårt att använda kända trix vid övergången från landskap till bakgrund.