Förebildsforskning

Nu hade jag alltså bestämt både förebild och epok. Då gällde det att ta reda på hur det såg ut i min förebild, sommaren 1959.

Källforskningen vid ett anläggningsbygge som mitt kan bli hur omfattande som helst och en hobby i sig. Det är ju faktiskt ett lokalhistoriskt projekt att återge hur en miljö såg ut för 40–50 år sedan. Om man under rimlig tid (d.v.s. under sin levnad) ska få fram en "färdig" anläggning måste man dock försöka begränsa sig.

Det första jag måste utforska var terrängformerna på det avsnitt jag skulle avbilda. Det var ju enkelt, så till vida att terrängen är ju rätt statisk. Egna minnesbilder, och även promenader i trakten, med kamera och skissblock, gav mig ett bra underlag trodde jag. Men när jag sedan började formge min anläggning upptäckte jag ändå att jag var väldigt osäker på hur topografin egentligen såg ut. Detta trots mina promenader och att jag avbildade ett terrängavsnitt där jag lekt som barn. Det blev alltså flera återbesök innan jag kände mig något så när nöjd.

Så var det kulturlandskapet. Där hade det skett en del förändringar mellan 1959 och 1996. Området runt mitt barndomshem var ändå sig ganska likt från 1959 och här kunde jag förstås luta mig mot egna minnen och diverse familjefotografier. När det gällde orådet vid Morshyttans station blev det dock det lite marigare. Visserligen hade jag egna minnen även härifrån, men inte lika starka som från trakten vid mitt barndomshem. Dessutom var stationen och omgivande byggnader borta sedan många år och gräs och sly hade tagit över.

Hade det varit idag, 2020, hade jag kanske börjat med att googla bilder på ”Morshyttan”, men 1996 tror jag knappt att vi ens hade en dator. Då fick man försöka få fram bilder på annat sätt.  Man kunde till exempel vädja till folk på trakten att rota fram gamla fotografier men svårigheten, nu som då, är att få folk att inse att deras bilder kan vara värdefulla (för mig som anläggnings-byggare). "Jag har bara någon enstaka bild", säger man ibland, och inser inte att det kan vara just den bilden som är en viktig pusselbit.

Resultatet av min källforskning blev till en början rätt magert men så stötte jag på en verklig guldgruva: Arne Åberg (bilden nedan) som var stins i Morshyttan åren 1948–1963. Arne rotade till exempel fram en gammal bangårdsritning från Morshyttan och vi gjorde i slutet av 90-talet flera strövtåg vid det gamla stationsområdet.

På bilden här nedan ser vi Arne Åberg vid vår första lilla fototavla vid platsen för Morsahyttans station.
Arne avled i september 2001 i en ålder av 85 år.

Nästa guldgruva visade sig vara Arnes son, Per Arne. Han hade under femtiotalet tagit en hel del svartvita bilder med järnvägsmotiv och negativen till dessa lånade han vänligen ut till mig. Per Arne digitaliserade så småningom alla sina Morshyttan-bilder och deltog också aktivt med bilder och tips när jag färdigställde området vid stationen.

Per Arnes alla Morshyttanbilder kan ses på hans hemsida morshyttan.se.

Nu står sedan många år en utökad fototavla vid platsen för stationen.