Konsument i femtiotalets Rossberga

I det här avsnittet kommer förstås Resele-Tidéns diversehandel att ha en given roll men jag tar mig ändå friheten att börja i en annan ände.


Var man barn i Rossberga på femtiotalet var man rätt svältfödd på lyx, och avundades de jämnåriga som bodde i storstäder. Där fanns varuhus och leksaksaffärer som svämmade över av läckra prylar. Till och med i den lilla hålan Avesta fanns en leksaksaksaffär med modellflygplan hängande i taket och med spännande elektronikbygglådor på hyllorna. Där fanns också sportaffär med lockande cykeltillbehör och radioaffärer med det hetaste, heta: transistorradioapparater och bandspelare.

Det mesta var förstås ekonomiskt ouppnåeligt och, på grund av avståndet var det också omöjligt att bara slinka in och dregla över varorna när andan föll på. Gissa att det var en upplevelse att sedan, som sjuttonåring, gå iland och botanisera i Tokyos elektronikaffärer! (Och när jag idag strosar runt på loppisar och ser att man där, för en spottstyver, kan köpa elektronik som vid den här tiden var ren science fiction, men nu sedan länge passé, ja.... då känner jag mig smått bedrövad... )

 

Räddningen var då postorderkatalogerna. Där fanns städernas hela utbud och lite till. Strålin och Persson, Hobbyförlaget, Clas Ohlson, Wentzels, Sven E Truedsson, Rudolf Frennesson, Haléns, Gunnars, Åhlén & Holm, Wiskadals, ja listan kan göras lång. Katalogerna gjorde oss på sätt och vis oberoende av omvärlden. Väder och avstånd spelade ingen roll. I den mörka vinterkvällen kunde man kura ihop sig på kökssoffan med en limpmacka, en kopp choklad och en trave kataloger, och sedan var det bara att gränslöst drömma sig bort.

Ibland lyckades man utverka att få göra en beställning ur någon katalog. Kanske en knallpulverpistol eller en enkel balsabyggsats till ett modellflygplan. Då gick man varje dag och väntade ivrigt på Alfons Heinz. Det var vår lantbrevbärare som i början på 50-talet kom från Horndal per cykel, senare med moped och mot slutet av vår tid i Rossberga med en Saab. Om hans väska inte var alldeles knökfull så hade han paketet med sig och då var lyckan fullkomlig. Annars fick man cykla upp till Horndal och lösa ut det men det gick bra det också. Man var ju hög-motiverad, så att säga.

Att bo granne med en bonde, som vi gjorde, hade fördelen att man enkelt kunde köpa ägg och mjölk. Mjölken var då inte behandlad på något vis så grädden flöt alltså upp och lade sig ovanpå och kunde skummas av och vispas till söndagsefterrätten. Vid kvällsmjölkningen tappade bonden upp mjölk i vår speciella kruka och sedan fick man hämta den från en hylla utanför lagården. Kunde vara en lite pirrig promenad en beckmörk höstkväll när räven tjöt och ugglorna hoade…

Men de flesta inköp gjordes förstås hos Resele-Tidéns diversehandel vid korsvägen i Rossberga.

En tidig bild på affären i Rossberga.
Foto från Sven Tidén

Där bakom disken hittade man Sven. Snabb som ett kvicksilver och alltid glad och språksam, och för att uttrycka sig på nusvenska:  man ”kände sig alltid sedd” av Sven, trots att man bara var ett litet glin.

Foto: Sven Tidén

Tidéns var verkligen en klassisk lanthandel. Här fanns en charkdisk, en kvarn som malde kaffebönor, konserver, godis, prydnadssaker, hygienartiklar, verktyg, tidningar, julsaker, frukt och mycket annat. Ute vid vägen fanns också en bensinpump där man kunde tanka sin bil eller sin moped.

Foto: Sven Tidén

Och visst fanns det intressanta grejer även för smågrabbar. Vi behövde ständigt batterier och glödlampor och Sven var alltid engagerad och hjälpsam så att vi skulle få passande volt och watt. Ammunition till våra knallpulverpistoler fanns förstås också och man kan ju undra om det var någon vidare ekonomisk vinst på att hålla sådant i lager… Förmodligen var det väl bara så att Sven såg det som en hederssak att hålla byns grabbar skjutklara.

På en speciell hylla fanns det leksaker. Bland annat fanns där en bil, en förnicklad och gedigen Jaguar, som var dyrare än leksaksbilar vanligtvis var. Priset gjorde den svårsåld och den stod där i flera år utan att finna någon köpare. Till slut kunde mina föräldrar inte värja sig mot mitt tjat och en jul fanns bilen i ett av mina paket. Bilen finns fortfarande i min ägo och har nu en självklar plats i min nostalgisamling.

När man handlade hos Tidéns hade man alltid med sig en egen kasse. Engångskassar av plast eller papper fanns inte på den tiden. Här känns det som att cirkeln är sluten när vi nu är på väg att överge plasten och återgår till miljövänligare kassar. Vi hade ganska långt till affären och inköpen kunde vara tunga att bära. Då var det bra att ha cykel så att man kunde hänga kassarna på styret.


Men trots vådliga kälkfärder var barnen Bylén snälla och lydiga (nåja...) och satt gärna och tindrade med ögonen framför julgranen.

En gång skulle vi storhandla inför jul. Morsan hade väl mycket att göra hemma inför helgen så vi ungar skickades iväg med en lång inköpslista och en liten kälke som vi skulle dra hem varorna på. Min bror Gunnar drog kälken som efter handlingen verkligen var knökfull.  Det glatta underlaget inbjöd förstås till lite sladdande och när vi kom i utförsbacken vid Östlunds loge tappade Gunnar kontrollen över ekipaget. För min inre syn kan jag ännu se alla varorna spridas ut över den moddiga vägbanan. Barndomsminnen…

I vår urbana nutid pratas det ofta om det kontantlösa samhället. Om man hårdrar det hela en smula kan man säga att på landsbygden fanns detta samhälle redan långt tillbaka. Det var vanligt att man ”handlade på bok”, det vill säga att man tog ut varor som affärsinnehavaren skrev upp i en bok. Boken fördes för varje familj och vid månadens slut summerades allt och man betalade. Om detta system fanns även hos Tidéns på femtiotalet kan jag inte uttala mig om men kanske en eventuell läsare av dessa rader kan ge besked?

Även om man saknade bok kunde man handla kontantlöst om man var något så när betrodd. (”Kreditvärdig”, på nusvenska.)  Ibland kunde det vara mycket månad kvar när pengarna var slut eller så ville man inte sticka en stor sedel i handen på ett barn som skulle gå ärende till affären. Jag vet att jag vid flera tillfällen fick en inköpslista i handen av morsan och instruktionen: ”Och så säger du till Sven att det ska skrivas upp”. Skulden reglerades sedan vid första bästa tillfälle.

Min syster Gudrun sa också en gång när vi pratade om det gamla Rossberga att: ”Om man skulle ta bussen till Hede och upptäckte att man glömt portmonnän så kunde man gå in till Sven och förklara situationen och då fick man låna till biljetten”.
Nä.., dagens kontantlösa samhälle är allt bra njuggt och opersonligt jämfört med det kontantlösa Rossberga.

 

 

Öppettiderna vid Tidéns går förstås inte att jämföra med öppettiderna i dagens 24/7-samhälle. Vardagar öppnade man klockan 9 och stängde klockan 18, med ett avbrott för lunch, 12.00 – 13.30. På lördagar hade man förmiddagsöppet och på söndagar stängt. Men om man riktigt satt i klistret och saknade något viktigt efter stängningsdags kunde man alltid slå en signal till Sven och be att få ”gå bakvägen” vilket alltid beviljades.

Vid långhelger kunde Sven hålla öppet någon timme mitt på dagen ”för mjölk”, som det hette. Jag minns mycket väl när jag först stötte på detta begrepp:

-Morsan bad mig gå upp till affären och köpa några varor, kanske en bit falukorv och ett paket makaroner, eller något sådant. Jag blev mycket upprörd och vägrade först. ”Jamen, han har ju öppet för mjölk. Vi köper ju vår mjölk vid Gäverts! När nu Sven är så hygglig att han håller öppet för mjölk kan väl inte vi besvära honom med att handla andra varor”?

Det gick länge om innan morsan lyckades övertyga mig om att Sven givetvis var glad åt allt som han fick sälja under sin öppna timma.

 

Varje dag kom tidningsbilen dundrande och slängde av en bunt kvällstidningar vid affären. Så skedde även på söndagar när butiken var stängd. Sven packade då upp tidningarna i sin farstu och så fick kunden gå in själv och hämta sin tidning och lägga slantarna i en korg. Ett arrangemang som, så vitt jag vet, aldrig missbrukades.

"Ajjtomaten" Foto: Pers Olle

Om godissuget blev alldeles övermäktigt efter stängningsdags kunde man gå till automaten som satt ute på butikens vägg. I den fanns 22 fack. Hälften för tjugofemöringar och hälften för tioöringar. Den förmögne kunde alltså köpa till exempel en Daim och den fattige två kolor.

Foto: Pers Olle

Automaten drog förstås till sig folk och vackra vårvintersöndagar stod ofta ungdomarna där vid väggen och solade sig.

I mitten av 50-talet kom den nya tiden till Rossberga när Sven skaffade en frysbox så att man också kunde köpa glass. ”Värsting-glassen” var struten Top Hat som kostade en krona. Var man inte riktigt stadd vid kassa så kanske pengarna ändå räckte till en Puckstång jordgubb för 50 öre.

 

En riktig "glassiker".

Runt 1960 började många handelsbodar på landsbygden få problem. Man hade svårt att konkurrera med de varubussar som börjat fara omkring och erbjuda budgetvaror. Dessutom blev det allt vanligare kunderna skaffade egen bil och for in till någon tätort och för att handla. När så affärerna runt om i byarna började läggas ned blev det förstås protester men vad hjälpte det när folk inte längre handlade lokalt i samma utsträckning.

År 1962 slog Sven igen dörren till affären i Rossberga. Jag minns att jag tyckte det kändes väldigt konstigt, ja faktiskt sorgligt. Jag var 13 år och affären hade ju funnits i hela mitt liv. Innebörden i uttrycket ”en epok går i graven” stod plötsligt klar för mig.

 

Men på ett sätt lever fortfarande ”Tidéns” hos mig. Trots att det nu är 57 år sedan butiken slog igen drömmer jag ibland på nätterna att en evigt ung Sven slår upp affärsdörrarna igen och bjuder kunderna att stiga in. Och så vaknar jag och blir besviken…

Ja, åren går. När vi flyttade från Rossberga var jag ännu inte 17 år fyllda. När detta skrives bor jag i Hedemora sedan 31 år men det känns ändå som att jag bodde i Rossberga mycket, mycket längre än jag bott här. Och på nätterna, i drömmen, är jag ofta kvar i ”Rangelänge”.  Nästan att man frestas travestera en av Zlatans aforismer:


”Man kan ta en kille från Rosengård men man kan aldrig ta Rosengård från en kille”.

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

LarsvLevahn | Svar 08.09.2019 19.33

Vi handlade på bok i Blikstorp 1956-1963. Boken har jag kvar. Blikstorp ligger i Hjo kommun.

Sture Bylén 08.09.2019 20.15

Oj, det var långt fram i tiden, det...

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

08.09 | 20:15

Oj, det var långt fram i tiden, det...

...
08.09 | 19:33

Vi handlade på bok i Blikstorp 1956-1963. Boken har jag kvar. Blikstorp ligger i Hjo kommun.

...
06.09 | 16:59

Japp, jag minns också startljudet från vår Cortina. Påminde om en hysteriskt gnäggande häst.

...
06.09 | 09:30

Min far hade och så en Ford Cortina Vit med lucas system( han som uppfann mörkret) det lät som man rev hela kvarter när han startade

...
Du gillar den här sidan