Storskolan

 

Storskolan

Historik

Skolan stod färdig 1903 till en kostnad av 15 00 kronor. Den lärare som nog de flesta gamla Rossbergabor förknippar med skolan var Spaak Oskar Östlund, ”Spaken”. Hans lärartid i Rossberga sträckte sig från 1914 till 1952.


Olausson

1952 avlöstes Spaken av Sven Olausson, en 28-årig, initiativrik smålänning med hårda nypor, bokstavligt talat. Min far beskrev detta lärarskifte ungefär så här: ”Spaken hade blivit gammal och tappat stinget en aning. Pojkarna hade börjat göra lite som de ville med honom och trodde att de skulle kunna fortsätta på samma sätt med Olausson, ha, ha! Men Olausson hade hårda nypor och visade snabbt vem det var som bestämde i skolan.” Fostringsmetoderna vid den här tiden var ibland hårdhänta men fullt tillåtna. Skolagan förbjöds först 1958. (Den levde dock kvar i Horndals skola långt in på sextiotalet vilket författaren till dessa rader vid ett par tillfällen bittert fick erfara....)


Olausson var, trots sina hårda nypor, en omtyckt, initiativrik och modern lärare. För att finansiera en skolresa till Köpenhamn anordnade han julfester och bazarer. Eftersom mina storasyskon, Sonja och Gunnar gick för Olausson så kom jag att få följa med på ett par sådana tillställningar. Jag kan fortfarande minnas den förtjusning jag kände som liten kille när man hade riggat upp en balkong, högt uppe på en ribbstol, där en fången prinsessa höll till.


Köpenhamn

Skolresan till Köpenhamn blev ett minne för livet för eleverna. Min bror Gunnar talar fortfarande om den som ett stort äventyr med besök på bland annat Tivoli. Ett mera oplanerat besök genomfördes när man besökte hamnen. Där låg ett amerikanskt(?) hangarfartyg och Olausson klev oförväget ombord och frågade om man kunde ta emot hans elever för en visning, vilket, otroligt nog, ordnades.


När man sedan skulle fara tillbaka till Malmö överraskade han eleverna genom att ta med dem ut till Kastrup och kliva ombord på en DC3:a som förde dem över Öresund.


1956 flyttade familjen Olausson tillbaka till Småland och en epok var över. Hur lärarsituationen såg ut de närmaste åren efteråt har jag ingen riktig kläm på.


Sista året

Kristina Back från Morshyttan har dock berättat att när hon började skolan 1959 fick hon gå i Storskolan dit Helga Aronsson nu flyttat upp. Detta var den sista skolklassen i Rossberga och det blev också Helga Aronssons sista tjänstgöring. Hon dog hastigt en kväll, mitt under läsåret. Vid begravningen i Horndals kyrka samlade man ihop alla elever som haft henne som lärare och så fick vi tillsammans sjunga en sista psalm för henne.


Min storskola

”1949-års män” hamnade i ett glapp som gjorde att de aldrig fick gå i den legendariska Storskolan på åsen i Rossberga. Kristina Back, tre år yngre än jag, fick dock, som jag tidigare nämnt gå ett ”småskoleår” i Storskolan men sedan var det slut med undervisning därstädes.


Min ”Storskola” blev i stället skolan i Horndal.

1959 var ju en fantstisk sommar med Ingemar Johansson, getingar, bad och sol . I slutet av augusti gick dock solen i moln ordentligt när vi blev tvungna att stiga in i Roland Karlssons Ford Transit för transport till den skola som i våra Rossbergaögon föreföll gigantisk.


Vad jag kan minnas så var det aldrig tal om något sådant finlir som inskolning, faddersystem eller mentorskap. Nej, det var bara att stiga ur bilen i Horndal och följa en ström som vällde in i skolbyggnaden när klockan ringde. Och här var det en elektrisk klocka som ringde in – inte som tidigare, en fröken som skakade en bjällra genom fönstret. Vi hade inte en aning om vart vi skulle ta vägen men jag minns att vi blev hjälpta tillrätta av en lärare som jag sedan skulle få veta var den fruktade Olle Söderling.


Jag sa tidigare att kontakten med barnen från Hede, när jag började småskolan, var en uteslutande positiv upplevelse. I Horndal fanns det förstås minst lika många trevliga barn som i Hede och jag fick många nya kamrater. Men det totala antalet barn var också mycket större. Detta gjorde att det även fanns utrymme för ett oväntat stort antal skitstövlar. Att trakassera folk utifrån byarna var en populär sysselsättning för vissa, så vi var tvungna att lära oss att bita ifrån så gott vi kunde. Men nu heter ju detta aktstycke ”Rossbergaminnen” så jag lämnar därför (med glädje) den inre situationen vid Horndals skola för att avslutningsvis nämna ett par andra saker.


En fördel med den nya skolskjutsen var att man inte behövde gå upp till byn i Rossberga utan blev upphämtad vid vägskälet vid nuvarande väg 68. Detta vägskäl visade sig dock vara ett riktigt blåshål och jag minns hur vi frös när vi stod där och väntade, tidiga senhöstmorgnar. För att komma undan blåsten lade vi oss i lä i dikesslänten till Jons åker. Under vårt första år i Horndal hade vi sällskap av Sune Risberg som då gick sitt sista år i folkskolan i Horndal. Att som 10-åring ligga där i slänten på morgonen och få del av Sunes hela 13-åriga livsvisdom kändes äventyrligt och mysigt. Synd bara att man sedan måste tillbringa resten av dagen i en lektionssal i Horndal där man tyckte att inga som helst nyttigheter serverades....


Eftersom klasserna hade lite olika sluttid på dagarna hände det ibland att man fick vänta på skolskjutsen på eftermiddagarna. Det var fruktansvärt tråkigt! Ofta gick vi då till fots hem. Även det var tråkigt, men inte lika tråkigt som att gå och vänta. Småpojkar hittar ju ofta intressanta fynd i dikesrenarna och hade man tur fanns det ett och annat tomglas som man sedan kunde panta.


Överhuvud taget kan jag konstatera att jag nog aldrig riktigt trivdes i skolan, och speciellt inte i Horndal. Jag såg hela tiden fram emot den dag då skolan skulle ta slut och man fick gå vidare i livet. När jag pratade om skolan hemma så kallade jag den alltid ”Fasornas Hus”. Mina föräldrar missade aldrig att påminna mig om detta när jag sedan gjorde det yrkesval som medförde ytterligare 35 år innanför diverse skolväggar. Förklara det, den som kan...!!

Ja, det här är alltså min personliga upplevelse av skoltiden. Några personer har jag dristat mig till att nämna med namn - jag hoppas att dessa inte känner sig orättvist beskrivna. Många trevliga personer har inte blivit nämnda - jag hoppas att dessa inte känner sig förbigångna.


Sture Bylén, februari 2012


Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

12.09 | 20:55

Hej!
Om jag vill ångra en begärd tagg, hur gör jag då? Jag råkade av misstag tagga mig själv på någon annans bild.. tacksam för svar!

...
09.08 | 07:33

Sömmerskan var förmodligen Märta Eriksson, "Täkt-Märta".

...
09.08 | 07:32

Tack!

...
09.08 | 07:31

Martin, jag tycker du ska börja med att fundera över vad du vill avbilda. Börja med något litet där du får igång trafiken snabbt.

...
Du gillar den här sidan