Nöjen 1

Blåbandslokalen

När vi nu går över från lekar till nöjen, börjar vi förstås med Rossbergas eget nöjestempel, Blåbandslokalen.

I mina tidigaste minnen beboddes vaktmästarbostaden av ”Hildur i lokalen”. Jag förknippar dock Blåbandslokalen mest med familjen Bolin som bodde där från mitten av 50-talet till mitten av 60-talet. Eftersom Leif och jag var årsbarn och kompisar så gick man som barn i huset där och Uno och Greta var alltid glada och generösa mot ungskocken.

Blå Bandet är en nykterhetsorganisation som bildades redan 1883. 1905 började man i Rossberga diskutera att uppföra en egen lokal. Uppe på åsen stod ett gammalt soldtatorp och den tomten köptes in 1906. Första mötet i den nya lokalen i Rossberga hölls den 26 september 1908.

Göran Persson sa en gång, att han inte gick med i SSU av politisk övertygelse utan mera för att de hade så trevliga fester. Jag misstänker att det låg till på liknande sätt med Blå bandet i det tidiga 1900-talets Rossberga, där nöjesutbudet inte kan ha varit överdrivet stort. Men nykterhetskravet var benhårt, och den sociala kontrollen i byn effektiv, och det var inte ovanligt att man blev utesluten för att man deltagit i en annan typ av”trevliga fester”.På gamla dar, slank det ur min far att han drabbats av detta i sin ungdom. Eftersom min farfar var övertygad blåbandist i hela sitt vuxna liv anar man ett litet familjedrama här.......

Blåbandsföreningens aktiviteter på 50-talet var nog av lite lättsammare slag än tidigare. Kanske att man kände sig tvungen att anpassa sig en aning till rock and roll-generationen. Med Uno Bolin fick också lokalen en energisk och temperamentsfylld vaktmästare som blev motor i många aktiviteter.

Men Blåbandsrörelsen ”vilade på kristen grund” så traditionell sällskapsdans förekom inte. I stället hade man lekaftnar. Då dansade man klassiska ringlekar som Skära, skära havre, Lasse går i ringen, Små fåglarna i skogen osv.

En annan typisk aktivitet var de så kallade ”paketauktionerna”. Man tog med sig ett paket med ett innehåll som var okänt för de övriga. Sedan tog en auktionist hand om paketen och man fick bjuda osett på de paket man tyckte såg spännande ut. Auktionens behållning gick till att bekosta föreningens verksamhet.

Vid stora helger kunde det ordnas speciella fester. Vid påsk var det ”äggsexa” och till jul ordnades det luciatåg med flickor från byn.

En barn/ungdomsavdelning fanns också, ”Hoppets här”. Man ordnade till exempel en skidutflykt till Konnsjön med traktortolkning.

Vaktmästaren Uno Bolin, till vänster. Foto: Nygårds-Bosse.

I mitten av 50-talet köptes det in två stycken bordtennisbord till Blåbandslokalen. Hur detta finansierades vet jag inte, men här kanske någon läsare kan ge besked. En kväll i veckan var det så, under några år, pingiskväll i Blåbandslokalen.

Men 50-talet handlade inte bara om lättsinniga nöjen. Nej, även folkbildningsidealet, med ordentliga föredrag, levde och frodades. Man kunde till exempel få möta en missionär som visade skioptikonbilder och berättade om ”Kongos infödingar”.

Riktigt medryckande blev det om någon föredragshållare också hade en film att visa. Vi är säkert många som minns det karaktäristiskt fladdrande ljuset, surret från projektorn och det burkiga ljudet ur högtalaren i filmprojektorns lock. Allt detta ackompanjerat av det hemtrevliga knastret från järnkaminen i hörnet vid dörren.

Rossberga Blåbandsförening hade också ett eget bibliotek, beläget i ”Lilla salen”. Utbudet var väl lite färgat av ”nykterhetsförening på kristen grund” men det fanns ändå en del läsbart även för en äventyrslysten grabb som jag. Stevensons ”Skattkammarön”, lånade jag där en gång och hur det nu kom sig så blev den aldrig tillbakalämnad. Länge skämdes jag över att min bokhylla besudlades av stöldgods, men nu får man väl ändå anse att brottet är preskribierat. Idag är jag, skam till sägandes, rätt nöjd med att mitt slarv och min ohederlighet troligen räddade denna klenod till ett fortsatt liv på hedersplats i min hylla.

På 50-talet fanns det gott om ungdomar i Rossberga, men runt 1960 skedde en ”generationsväxling”. Ungdomarna födda runt 1940 stadgade sig eller sökte sig bort. Det blev ganska tomt vid affischtavlan och godisautomaten på Tidéns vägg. Detta fick naturligtvis konsekvenser även för verksamheten i Blåbandslokalen. Storhetstiden var förbi och när Bolins flyttade till Hälsingland i mitten på 60-talet kan man nog säga att luften slutligen gick ur.

Rossberga Blåbandsförening upplöstes formellt vid årsmötet 1973.