Nöjen 2

När Rossberga Blåbandslokals nöjesutbud inte räckte till vände vi oss mot Hede.

Där fanns ”Grand Bio, Västanhede” som den kallades i Avesta Tidnings bioannons, och så förstås Hede Café.

Här ser vi en 80-talsbild på nuvarande Hede bystuga. På 50-talet hette den ”Grand Bio”

Biljetten kostade 75 öre för barn och 2 kronor för vuxna. Vi fick sitta på träbänkar och varje gång det skulle bytas filmrulle var det paus. Svältfödda som vi var på rörliga bilder, tyckte vi att även förspelsreklamen var underhållande. Idag, med delvis kommersiell TV, är man väl inte riktigt lika förtjust i reklam.......

När man pratar med jämnåriga om biobesöken i Hede är det alltid en filmfigur som dyker upp:

Åsa-Nisse!

Inte så konstigt egentligen, att han är så ihågkommen. Mellan åren 1949 och 1969 producerades 20 stycken Åsa-Nisse-filmer. Filmerna blev nästan som en sorts årskrönika där aktuella personer och fenomen pressades in i (den närmast obefintliga, får man väl säga) handlingen.

När årets Åsa-Nisse visades brukade Rossberga-ungdomarna promenera fram och tillbaka till Hede. Själva promenaden var givetvis en stor del av nöjet. Och på vintern kunde man förstås åka spark......

Grand Bio Västanhede, var dock inte bara Åsa-Nisse. Jag minns även Sucksdorfs ”Det stora äventyret”. Den filmen var så populär att man körde två föreställningar varav en matiné, vilket annars inte var vanligt. ”Det stora äventyret ” har jag nu skaffat på DVD och jag måste säga att jag faktiskt förstår varför filmen hade sådan framgång när den kom. Jag tycker alltså fortfarande att den är bra – en åsikt som tyvärr inte delas av resten av min familj.....

Och Hjälpsamme herrn, med Carl-Gustaf Lindstedt, och Rasmus, Pontus och Toker med Eskil Dalénius, och Lille Fridolf med Douglas Håge, och Ung man med gitarr med Elvis, och, och, och.....

 Häxdoktorn

Men det var minsann inte bara idylliska naturfilmer och komedier som var på repertoaren i Hede. Man visade även ”Häxdoktorn”, en film som under snart 60 år levt i familjen Byléns kollektiva minne. Så här var det med den:

En dag under första halvan av 50-talet kommer min syster Sonja och min bror Gunnar hem från storskolan i Rossberga. De berättar att samma kväll skulle biografen i Hede visa en riktig höjdare – rysaren ”Häxdoktorn”. Och, fortsatte de, ALLA i klassen skulle gå och nu krävde de att få göra detsamma.

Mina föräldrar (för en gångs skull eniga) protesterade och invände att filmen ju var barnförbjuden. Nä, se det spelade då rakt ingen roll, ALLA skulle gå och man var säker på att bli insläppt trots att man inte hade åldern riktigt inne. Och hur skulle det inte kännas att gå till skolan dagen efter och vara de enda som inte sett filmen? Ordet mobbing var ju inte uppfunnet då men.....

Efter denna imponerande tjatoffensiv ilskande farsan till och deklarerade att han minsann skulle gå med och se filmen. Han ville med egna ögon se dessa skaror av barn från Rossberga och Fornby som, trots underårighet, skulle bli välkomnade in på den barnförbjudna föreställningen.

…......Vid hemkomsten var farsan om möjligt ännu mera ilsken. Han kände sig nog lite förödmjukad eftersom biljettförsäljaren hade protesterat en hel del innan han gav med sig och släppte in mina syskon trots att de var i sällskap med en vuxen. OCH, till yttrmera visso, hade det visat sig att INTE EN ENDA EN av de ALLA från storskolan i Rossberga hade synts till vid biografen....

Historien om ”Häxdoktorn” återvände farsan triumferande till så fort han fick tillfälle och den har även varit mig till stor glädje genom åren. Dels förstås som skadeglad lillebror men även i min roll som lärare och förälder har det då och då varit till hjälp att återberätta den.

Den är tidlös!!

Men Hede var mer än bara biografen. Här fanns ju även ett kafé med en kiosk.

Hede brandstation

Stället drevs av Sigrid och Albert. Kaféets granne, till vänster i bild, var huset ”Glasmästers”.

Där bodde min farmor och farfar på 50-talet. Eftersom vi dessutom var lite släkt med Sigrid blev det ofta att vi barn tittade in på kaféet när vi hälsade på hos farmor och farfar. En vanligt förekommande gäst på stället var ”Jakob i Hede” vars historier var spännande att lyssna till för en liten parvel. På kaféet i Hede fick jag också för första gången prova på att spela flipperspel.

Vid ett tillfälle när vi hälsade på i Hede började ”Hesa Fredrik” tjuta på brandstationen som låg mitt emot kaféet. Då kom en massa karlar springande och cyklande från husen runt omkring, slängde på sig skyddskläder och for iväg i den tjutande brandbilen. Spännande!

Kiosken som fanns i anslutning till kaféet hade ett häpnadsväckande brett utbud. Glass, förstås. Den billigaste vill jag minnas hette Päronstång och kostade 15 öre. Och så det vanliga godiset, som den gigantiska ”enkronas chokladkaka”, tablettasken Viol och de glashårda fyrkantiga Strong-tabletterna. Tuggummi, givetvis. Både tio- och tjugofemöres Toy men även andra varianter med olika samlarbilder.

Vecko- och serietidningar för alla smaker erbjöds också.

I det här häftet, med sitt speciella format, kunde man läsa om Kapten Miki och hans kumpaner Windy och Salasso.

 Kiosken hade även böcker. Här ett par "klassiker" i min ägo som är inköpta i kiosken i Hede, 1958 och 1959.

Rasmusboken var länge efterlängtad och jag var mycket lycklig när jag äntligen slöt någon sorts överenskommelse med morsan så hon halade upp de 7.50 som boken kostade. Men det fanns ett moln på min himmel...... Jag hade kommit efter i matte i skolan så jag hade en hel massa hemtal. Morsan var stenhård: Ingen läsning innan hemtalen var räknade. Än idag ogillar jag matte.....

Boken om Ingemar Johansson kom  ut efter hans VM-seger 1959. Året efter blev det givetvis ingen bok... 😥😥

På insidan av pärmen gjorde man reklam för skivan med matchreferatet.

När jag då och då genom åren bläddrat i boken har det alltid grämt mig att jag, i min personliga och permanenta finanskris, aldrig lyckades skrapa ihop till skivan när den fanns att köpa i handeln. MEN så kom internet och Tradera!!! Hurra! 🙂(Allt var inte bättre förr.......)

Vid författandet av dessa rader inser jag att jag inte har någon riktig kläm på när bion och kaféet i Hede upphörde. Kanske någon gång i mitten på 60-talet? Om någon eventuell läsare vet mera exakt vore det trevligt att få reda på det. Använd gärna i så fall kommentarsfunktionen uppe till höger på sidan.

Ja, det var allt för den här gången. Men det finns flera nöjen att minnas tillbaka på.

Fortsättning följer..............