Kommunikationer

Hur såg då kommunikationerna ut i barndomens Rossberga?

Cykeln var förstås viktig, speciellt för oss ungar. Och att man utan hjälp skulle kunna montera en dynamo och laga en punktering var en självklarhet. Cykeln fick också gärna vara lyxutrustad med "limpa" och allehanda tekniska finesser. Personligt pimpad, skulle man väl säga idag. Jag minns till exempel att jag under en period hade elektrisk körriktningsvisare. Den fullkomligt käkade batterier...

Att cykla var inte alltid så enkelt. I hemtrakten fanns bara grusvägar som efter ett tag fick massor av potthål som man var tvungen att kryssa emellan, och vid vägkanterna fanns lösgrussträngar.

Det här uppskattades inte av vare sig bilister eller cyklister och för att komma till rätta med olägenheten hyvlade och lutade vägstyrelsen vägarna med jämna mellanrum. Och visst, då blev vägen bättre och slätare efter ett tag men att försöka cykla i det porösa och lut-fuktiga gruset på en nyhyvlad vägbana var minsann inget nöje...

Steget efter cykeltrafikant var att bli mopedist.Den äldsta och enklaste varianten var "enpetaren" med remdrift. Man fick trampa upp farten med kopplingen I friläge och sedan släppa upp kopplingen (som fanns på styrstången). Då drogs motorn igång på sin enda växel och så var det bara att gasa och styra. Även farsan körde moped. Först en enpetad Monarped som han köpte begagnad av Folke Östlund....

...men sedan gick han, av någon anledning, över till att montera Victoria påhängsmotorer på ett par cyklar. Hans sista moped var dock en Zundapp som hade kickstart med trampan, och handväxel med flera växlar. När han tog körkort och skaffade bil 1964 var jag nyss fyllda 15 och fick då ta över mopeden.

Eftersom maxhastigheten på mopederna begränsades till 30 km/tim var motorerna "strypta". Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Många unga män blev experter på att "trimma" mopederna så att de kunde gå fortare. "Fila topplocket", "borra upp insuget"och "dreva" var sådant de sysslade med men själv var jag aldrig någon moped-mekare utan nöjde mig med att skaffa ett så kallat ställbart munstycke. Detta skulle skruvas i förgasaren och ansågs kunna öka toppfarten en aning. Vilka mopeder som försetts med ställbart munstycke kunde man enkelt se genom att föraren satt på trekvart med ena armen nere vid motorn för att under gång justera munstycket optimalt.

Innan vi lämnar mopederna vill jag återge en episod som min syster Sonja berättat:


- En kväll när ungdomarna samlades vid korsvägen i Rossberga ville Sonja handla något från kiosken i Hede. Hon fick då låna Pers-Olles flerväxlade (två växlar?) Vicky. Hon kör iväg på ettan men, kanske på grund av att farsans mopeder var enpetare, så växlar hon aldrig upp. Hon kör alltså fram och tillbaka till Hede med full gas på ettans växel. Man kan ju bara föreställa sig vad Olle led när han stod där maktlös och hörde henne försvinna bortom storskolan med rusande motor...


Skulle man åka riktigt långt var det tåget som gällde. När vi åkte upp till Medelpad för att hälsa på mormor och morfar, klev vi på i Morshyttan.

                             

                                   Där var Arne Åberg stins och vinkade av det norrgående morgontåget kl 06.57.


Efter 26 "fågel-mil" steg vi av i Erikslund klockan 15.40, och då hade tåget stannat på 40 ställen. De första stoppen var Tyskbo anhalt, Horndals station och Byvalla. Snälltåg hade förstås varit snabbarer men de stannade ju tyvärr varken i Morshyttan eller i Horndal. Jag antar att det dessutom hade varit betydligt dyrare att åka snälltåg.

Och apropå tåg så kan jag väl nämna att fram till 1953 hade Rossberga två järnvägar genom byn. Förutom statsbanan hade vi järnvägen Näs-Horndal. Där upphörde dock passagerartrafiken redan 1933.

Skulle man åka till Avesta blev det att ta en vackert röd-orange GDG-buss. På morgonen gick "realskolebussen", ofta med Bengt Nylander som förare. Den tog närmaste vägen till Avesta via Morshyttan och Fors och for hem samma väg på kvällen. Övriga tider fick man traska upp till byn i Rossberga och ta Avestabussen via Hede, By, Näs och Bergshyttan. En rejäl sightseeing genom Folkarebygden, med andra ord...

Eftersom det ännu (i buss-sammanhang) var långt till det kontantlösa samhället betalade man direkt till föraren. Han stoppade pengarna I en väska försedd med en myntsamlare...
...och sedan tryckte han ut biljetten med en sorts automat som stod på den vibrerande motorhuven bredvid förarplatsen. Där var det förbjuden sittplats och det var också förbjudet att tala med föraren under körning. En viss olydnad förekom dock...
Läsåret 1958/59 fick ett par årskullar Rossbergabarn gå i Hede skola. Dit åkte vi i Elis Ramsells Plymouth Savoy. Bilen var kanske inte så ändamålsenlig för skolskjuts...Vi fick stuva in oss huller om buller, lite samma stuk som man sedan har sett från Tokyos tunnelbana. På bilden här ser vi Ramsell köra in på skolgården i Hede. Bilden tagen av vår lärare Sven Strålin.
Året efter fick vi flytta till Horndals skola och då blev det Roland Karlsson som körde oss i en Ford Taunus Transit som var lite lämpligare för ändamålet. Här ser vi Roland på en lite senare bild, tagen av mig någon gång på åttiotalet.
Men cyklar, mopeder, tåg, bussar och skolskjutsar - på femtiotalet var det ändå drömmen om en egen bil som började spira. Till en början, när reallönen ännu var rätt låg, kläcktes en del fantasifulla budgetidéer för att förverkliga bildrömmen. Cykelbilen "Fantom" ("en oerhört populär modell, lämplig för långfärder", enligt Hobbyförlaget) kan vi väl lämna därhän men det fanns andra lösningar, till exempel trehjuliga motorcykelbilar som BMW Isetta, Fuldamobil och Messerschmitt.
Om vi gick upp till fyra hjul hade vi till exempel Goggomobil, Lloyd och den lilla tvåsitsiga Fiat 500 Topolino. Det är väl knappast djärvt att anta att ovanstående fordon skulle ha svårt att klara ett nutida krocktest?

Vartefter de år som kallas "rekordåren" rullade på, förbättrades privatekonomin för de flesta familjer. Budgetbilar som Messerschmitt och Goggomobil blev allt sällsyntare på vägarna och i stället började "riktiga" bilar ta över. Vi hade våra svenska stoltheter Volvo och Saab och så såg man en mängd tyska och engelska importer såsom Opel, Taunus, Volkswagen, Morris och Austin. Men driftsäkerheten var nog ändå inte den bästa. Ofta såg man bilar stående efter vägarna med huven öppnad och rykande motor.

Attityden till bilkörning var också annan än idag. Det var "inte så noga", helt enkelt. När banvakt Larsson i Rossberga blev pensionär skaffade han en begagnad Aero Minor för att testa om han hade fallenhet nog att sedan börja på körskola. En av hans utfärder slutade på Östlunds åker.

På liknande sätt resonerade även Rönnings-Arthur. I hans fall blev det en svart PV som han for omkring med under en period. Han lyckades dock hålla sig på vägen men för ingen av herrarna resulterade övningarna i något körkort.

Bilarna vid den här tiden saknade bälten, dubbdäck fanns inte heller och någon obligatorisk kontrollbesiktning av bilarna var det inte tal om. Fram till 1967 var det dessutom fri fart på landsvägarna. Eftersom bilparken hela tiden växte medförde det att olyckstalen steg för varje år. I mitten på sextiotalet var den årliga dödssiffran cirka 1 300 med en bilpark som omfattade cirka 2 miljoner bilar. Idag har bilparken nått en storlek av cirka 7 miljoner fordon och dödstalen har de senaste åren legat i genomsnitt strax under 300. Man kan knappast påstå att det var bättre förr.


Som jag tidigare nämnde så tog farsan körkort 1964. Han var då 50 år och hans tidigare trafikerfarenheter begränsade sig till framförande av cykel, moped och häst. Här kan man snacka om ett systemskifte. Den första bilen blev en Ford Cortina, inköpt vid Bröderna Hansson i Hedemora. På detta, tyvärr lite suddiga foto, ser vi honom och bilen utanför den nya bostaden på Folketshusvägen i Horndal.
(Notera Cortinans karaktäristiska baklysen!)