Kommunikationer
Hur såg då kommunikationerna ut i barndomens Rossberga?
Cykeln var förstås viktig, speciellt för oss ungar. Och att man utan hjälp skulle kunna montera en dynamo och laga en punktering var en självklarhet. Cykeln fick också gärna vara lyxutrustad med "limpa" och allehanda tekniska finesser. Personligt pimpad, skulle man väl säga idag. Jag minns till exempel att jag under en period hade elektrisk körriktningsvisare. Den fullkomligt käkade batterier...
Att cykla var inte alltid så enkelt. I hemtrakten fanns bara grusvägar som efter ett tag fick massor av potthål som man var tvungen att kryssa emellan, och vid vägkanterna fanns lösgrussträngar.
Steget efter cykeltrafikant var att bli mopedist.Den
äldsta och enklaste varianten var "enpetaren" med remdrift. Man
fick trampa upp farten med kopplingen I friläge och sedan släppa upp
kopplingen (som fanns på styrstången). Då drogs motorn igång på sin enda
växel och så var det bara att gasa och styra. Även farsan
körde moped. Först en enpetad Monarped som han köpte begagnad av Folke
Östlund....
...men sedan gick han, av någon anledning, över till att montera Victoria påhängsmotorer på ett par cyklar. Hans sista moped var dock en Zundapp som hade kickstart med trampan, och handväxel med flera växlar. När han tog körkort och skaffade bil 1964 var jag nyss fyllda 15 och fick då ta över mopeden.
Innan vi lämnar mopederna vill jag återge en episod som min syster Sonja berättat:
- En kväll
när ungdomarna samlades vid korsvägen i Rossberga ville Sonja handla
något från kiosken i Hede. Hon fick då låna Pers-Olles flerväxlade (två
växlar?) Vicky. Hon kör iväg på ettan men, kanske
på grund av att farsans mopeder var enpetare, så växlar hon aldrig upp.
Hon kör alltså fram och tillbaka till Hede med full gas på ettans
växel. Man kan ju bara föreställa sig vad Olle led när han stod
där maktlös och hörde henne försvinna bortom storskolan med rusande
motor...
Skulle man åka riktigt långt var det tåget som gällde. När vi åkte upp till Medelpad för att hälsa på mormor och morfar, klev vi på i Morshyttan.
Där var Arne Åberg stins och vinkade av det norrgående morgontåget kl 06.57.
Efter 26 "fågel-mil" steg vi av i Erikslund klockan 15.40, och då hade tåget stannat på 40 ställen. De första stoppen var Tyskbo anhalt, Horndals station och Byvalla. Snälltåg hade förstås varit snabbarer men de stannade ju tyvärr varken i Morshyttan eller i Horndal. Jag antar att det dessutom hade varit betydligt dyrare att åka snälltåg.
Och apropå tåg så kan jag väl nämna att fram till 1953 hade Rossberga två järnvägar genom byn. Förutom statsbanan hade vi järnvägen Näs-Horndal. Där upphörde dock passagerartrafiken redan 1933.
Skulle man åka till Avesta blev det att ta en vackert röd-orange GDG-buss. På morgonen gick "realskolebussen", ofta med Bengt Nylander som förare. Den tog närmaste vägen till Avesta via Morshyttan och Fors och for hem samma väg på kvällen. Övriga tider fick man traska upp till byn i Rossberga och ta Avestabussen via Hede, By, Näs och Bergshyttan. En rejäl sightseeing genom Folkarebygden, med andra ord...
Vartefter de år som kallas "rekordåren" rullade på, förbättrades privatekonomin för de flesta familjer. Budgetbilar som Messerschmitt och Goggomobil blev allt sällsyntare på vägarna och i stället började "riktiga" bilar ta över. Vi hade våra svenska stoltheter Volvo och Saab och så såg man en mängd tyska och engelska importer såsom Opel, Taunus, Volkswagen, Morris och Austin. Men driftsäkerheten var nog ändå inte den bästa. Ofta såg man bilar stående efter vägarna med huven öppnad och rykande motor.
Attityden till bilkörning var också annan än idag. Det
var "inte så noga", helt enkelt. När banvakt Larsson i Rossberga
blev pensionär skaffade han en begagnad Aero Minor för att testa om han
hade fallenhet nog att sedan börja på körskola. En av hans utfärder
slutade på Östlunds åker.
På liknande sätt resonerade även Rönnings-Arthur. I hans fall blev det en svart PV som han for omkring med under en period. Han lyckades dock hålla sig på vägen men för ingen av herrarna resulterade övningarna i något körkort.
Bilarna vid den här tiden saknade bälten, dubbdäck fanns inte heller och någon obligatorisk kontrollbesiktning av bilarna var det inte tal om. Fram till 1967 var det dessutom fri fart på landsvägarna. Eftersom bilparken hela tiden växte medförde det att olyckstalen steg för varje år. I mitten på sextiotalet var den årliga dödssiffran cirka 1 300 med en bilpark som omfattade cirka 2 miljoner bilar. Idag har bilparken nått en storlek av cirka 7 miljoner fordon och dödstalen har de senaste åren legat i genomsnitt strax under 300. Man kan knappast påstå att det var bättre förr.
Som
jag tidigare nämnde så tog farsan körkort 1964. Han var då 50 år och
hans tidigare trafikerfarenheter begränsade sig till framförande av
cykel, moped och häst.
Här kan man snacka om ett systemskifte. Den första bilen blev en Ford
Cortina, inköpt vid Bröderna Hansson i Hedemora. På detta, tyvärr lite
suddiga foto, ser vi honom och bilen utanför den nya bostaden på
Folketshusvägen
i Horndal.
(Notera Cortinans karaktäristiska baklysen!)