Lekar 3

Bad och fiske

Här var det Morshyttsjön som gällde! Badbyxorna hängde på cykelstyret hela sommaren. På vägen till sjön kunde man slinka in i affären i Morshyttan och köpa en läsk. Läsken fick man själv hämta i matkällaren med de snedställda dörrarna, i uthuset.

Utanför badbryggan var det bråddjupt så man bottnade inte. Och vad gäller bottnen, så var det bara dy. När jag var liten hörde jag ibland folk säga "Morshyttsjön har ingen botten". Det tog många år innan jag förstod vad som menades med det. I min fantasi var sjön skräckinjagande och dess djup sträckte sig ända till jordens medelpunkt.

Innan man lärde sig simma fick man hålla till i den bassäng som låg och flöt på ett par tunnor vid sidan av bryggan. Per Arne Åberg och Per Olle var hjältar för oss smågrabbar. Per Arne listade ut att det fattades en bräda i bassängen och lyckades simma under vattnet och åla sig in i öppningen, utifrån sjön. En sommar jobbade han på verkstaden i Morshyttan och skadade ett finger. Detta hindrade honom inte från att bada. Jag minns hur han simmade ute i sjön med ena armen uppsträckt och handen i paket. Olle var en baddare på att dyka. När han kom till badplatsen började vi pojkar tissla "Nu kommer Olle, nu kommer Olle..." Och när han kom ner på bryggan tjatade vi "Dyk, Olle, dyk, Olle..."

I perioden mellan islossning och bad metade vi. Mört på deg var vårt standardupplägg. Mörten nappade villigt och katten fick smörja kråset ordentligt när man kom hem. Under fiskekvällarna vid Morshyttsjön brukade årets första gök ge sig till känna. Morshyttsjön var visserligen en dysjö men vattnet var så rent och klart att vi drack det utan att tveka om vi blev törstiga.

Utflykter

Ibland, när äventyrslusten övermannade oss, sökte vi oss utanför byn. Att cykla Gamla Näsbanan ner till Hede var spännande. Då kunde man även passa på att köpa några kola i kiosken i Hede.

Vinande berget var också ett populärt utfyktsmål. Där fanns ett imponerande stup och så hade vi den märkliga tallen att klättra upp i som utsiktstorn.

På nedanstående bild är Leif Bolin och jag på väg upp mot Rappens på Leifs enpetare. Sedan ska vi vidare till fots upp till jaktkojan. Där kunde man elda och äta matsäck precis som en riktig nybyggare.

Från jaktkojan var det inte så långt till Acktjärn. Där hade vi ett nytt fiskevatten. Efter några utflykter dit kom Janne Risberg och jag på att vi nog borde ha en flotte där. Vi lyckades få tag i någon sorts träflak, ungefär 2x3 meter stort, och några plåtdunkar vi kunde surra fast under som flytblock.

Nu gällde det bara att få upp hela härligheten till Acktjärn. Janne fick låna Pontus och en vagn som tog oss upp till Uvberget. Där lastade vi av och returnerade sedan häst och vagn. Dagen efter vandrade vi upp till Uvberget, greppade tag i träflaket med dunkarna och började bära. Det är låååångt från Uvberget till Acktjärn......

När vi väl kom fram kändes det som att vi kunde stå raka och knyta våra skosnören. Halvt medvetslösa sjösatte vi flottskrället vars sjövärdighet visade sig ytterst diskutabel. Klokt nog höll vi oss vid strandkanten och kajkade runt lite vingligt och håglöst med våra förlamade armar. Och sedan skulle vi fotvandra tillbaka hem......

Flotten blev liggande i Acktjärn, och vad jag minns använde vi den aldrig mer. Det är nog tveksamt om vi överhuvudtaget gick till Acktjärn någon mer gång. Hela detta projekt, och många andra projekt i barndomen, får mig att tänka på Karin Boyes dikt "I rörelse":

"Visst finns det mål och mening med vår färd,

men det är vägen som är mödan värd"