Småskolan

Historik och skolväg

Småskolan i Rossberga byggdes 1878-1879 för att ta emot elever från Fornby, Rossberga och Morshyttan. Min far började där 1921 och fick Vilhelmina Söderström som lärare. Detta var före skolskjutsarnas tid och han berättade med beundran om barnen från Mörtsjön som promenerade till och från skolan varje dag, drygt 5 kilometer enkel väg.

Min egen skolväg var inte mycket att bråka om, futtiga 1.4 kilometer. I ettan blev jag ledsagad av min mor upp till Blåbandslokalen där vi hämtade upp Leif Bohlin som var lika gammal som jag.Tillsammans blev vi lotsade över Hede-Horndalsvägen men sedan fick vi gå själva nedför Långhundrabacken och vidare till småskolan. Passagen förbi vattenfallet vid kvarnen var alltid spännande. Ibland hände det att det kom någon bonde med häst och vagn för att mala. Säckarna hissades då upp från flaket med hjälp av en vinsch, från en utbyggnad som ekipaget fick ställa sig under.

"Tant Hanna och Fröken"

Jag började i småskolan 1956. Min lärare blev Helga Aronsson som jobbat där sedan 1930. Helga var ogift och bodde i skolan tillsammans med sin likaledes ogifta syster som vi instruerades att kalla "Tant Hanna".

Tant Hanna skötte matlagningen åt eleverna. Vid "frukostrasten" varje dag fick vi ta fram speciella plastskynken som vi bredde ut på våra bänkar. Sedan kom tant Hanna in i klassrummet med en trave tallrikar som hon placerade ut på bänkarna. Därefter portionerades maten ut. Jag kan inte minnas annat än att jag tyckte att maten var god. Två maträtter som jag minns speciellt är nässelsoppan, kokt på nässlor som tant Hanna plockat själv och köttsoppa med kallklimp. Tant Hannas stuvade makaroner gick heller inte av för hackor.

Mjölk serverades i glas av ogenomskinlig vit plast. Anledningen till att jag kommer ihåg detta är att det under glasen var inpräglat siffror. Jag vill minnas att det antingen stod 1, 2 eller 3. Vad dessa siffror betydde fick vi aldrig klart för oss men jag minns att vi höll upp de urdruckna glasen och frågade varandra: "Vad fick du, vad fick du"? Högst siffra "vann" givetvis.

Standard och sanitet

I skolan fanns ingen centralvärme utan skolsalen värmdes upp av en jättekamin till höger innanför dörren. Men en modernitet som var alldeles nyinstallerad när jag började var en toalett i anslutning till "tamburen". Detta kändes väldigt exklusivt, för vid den här tiden tror jag nog att de flesta av oss hade utedass hemmavid. Badrum var väl inte att tänka på i de flesta hem i Rossberga så ibland, jag minns inte hur ofta , fick vi stuva in oss i Ramsells Plymouth Savoy och fara till Hede och bada. Nere vid ån fanns ett litet badhus och där var första gången man provade på att bada bastu.

Nya kamrater

Hede, ja. När jag började skolan så kom jag för första gången i kontakt med barnen från Hede. Vid den här tiden så bussades (nåja, Plymouth Savoyades, då) de yngre barnen till skolan i Rossberga. Alla Hedebarnen var snälla och trevliga och jag blev god vän med till exempel Torbjörn Eriksson och Anders Bohlin. Torbjörn var en överdängare på att rita..... ja, bilar förstås, och Anders hade ett Märklintåg........

Dessa båda herrar var ett år äldre än jag men eftersom glesbygdsskolorna vid den här tiden var så kallade B-skolor så undervisade en lärare två klasser i samma klassrum. Detta ledde till att när man började tvåan försvann de äldre eleverna till Storskolan på åsen i Rossberga och man fick nya kamrater som i stället var ett år yngre.

1957 började Janne Risberg skolan så nu var vi tre som vandrade nerför Långhundrabacken tillsammans. Janne har alltid varit en glad och spontan kille och jag minns att han ibland när han blev ivrig och skulle berätta något, glömde bort klassrumsetiketten och sa "du" till fröken Aronsson. I 1957 års skola ledde förstås detta till stränga tillsägelser, men nästa gång Janne blev ivrig så kom det ett "du" igen till frökens förtvivlan.

Ordning och reda

I Helga Aronssons skola var det "ordning och reda" som gällde. Skoldagen inleddes och avslutades med psalmsång och vid skolfrukosten var det alltid bordsbön. Vid dessa ceremonier skulle man givetvis stå upp vid sin bänk. Även när man svarade på en fråga skulle man resa sig upp. Det var ett evigt upp och ned och skrapande med stolar.

På lördagarnas roliga timme genomfördes en inspektion av den personliga hygienen med hjälp av det så kallade "Näsdukståget". Klassen fick ställa upp på ett led och gå som ett tåg. Rätt som det var meddelade stinsen (=fröken Aronsson) att tåget skulle stanna på en station. Vid de olika stationerna kontrollerade stinsen diverse betydelsefulla detaljer hos passagerarna. "Alla som borstat tänderna idag räcker upp handen"! "De som tvättade öronen i morse räcker upp handen"! "De som har en näsduk i fickan visar den"! (Därav namnet på tåget.) Ordning och reda, som sagt....

Kristendomskunskap

Den konfessionslösa religionsundervisningen kom först med 1962 år läroplan så i 50-talets småskola var det ren kristendomsundervisning. Det förutsattes helt enkelt att alla trodde på Gud. Detta var väl i och för sig inget som bekymrade oss speciellt utan vi lyssnade med förtjusning till frökens rafflande historier om Abraham, Josef och hans bröder och Mose flykt från Egypten.

Skratt och lojalitet

Däremot var väl de mera abstrakta resonemangen om Guds existens och eventuella närvaro inte riktigt lika fängslande och där hände det ibland att man drömde sig bort. Jag minns speciellt en gång då fröken som så många gånger tidigare fastslog att Gud fanns, han såg allt och fanns överallt. Överallt, överallt, betonade hon. Under resonemanget hade jag suttit och låtit blicken vandra över skolsalen och slutligen fastna på den vedlår som stod invid kaminen. När fröken åter försäkrade att "Han finns överallt" viskade jag till min bänkgranne Lasse Rönn från Morshyttan: "Tror du han finns i vedlåren också"? Lasse som var lätt att få att skratta började genast frusta högt och fröken blev förstås irriterad och ville veta varför. Lasse var dock lojal och yppade inte att det egentligen var jag som var den skyldige genom min hädiska vanvördnad.

Och det var förresten inte den enda gången jag satte Lasse i klistret. En annan gång var när det gällde försäljning av majblommor. Fröken berättade om tanken bakom majblomman och hur viktigt det var att alla visade solidaritet genom att ha en majblomma på rockslaget. Inte heller det här var väl prio ett i min föreställningsvärld. Nej, jag satt i stället och tänkte på den stundande Valborgsmässoaftonen och att det gällde att få ihop en så stor kase som möjligt. När fröken så avrundade solidaritetsresonemanget med formuleringen: "Det är viktigt att alla drar sitt strå till stacken", viskade jag till Lasse: "Äh, jag drar till kasen i stället". Samma frustning från Lasse, samma bannor från fröken och samma lojalitet från Lasse igen.

Mitt förhållande till "Fröken och Tant Hanna"

Här kan det ju se ut som att jag alltid höll mig i bakgrunden och klarade mig undan konflikter med fröken Aronsson, men se det är nog inte hela sanningen. Jag framförde gärna, ofta och oombedd, mina åsikter som inte alltid stämde med den rådande ordningen. Helga Aronsson tyckte att jag var obstinat och berättade för min mor att: "Nu har jag haft alla fyra barnen Bylén i skolan men ingen har varit så besvärlig som Sture".

Då hade jag nog bättre tumme med tant Hanna, vilket framgår av följande episod. En gång berättade fröken att hon tappat en väldigt värdfull ring från sitt finger och vädjade till oss att hålla utkik efter den. Vi hade teckning, och för att undvika att det blev stökigt i skåpet där teckningspapperen förvarades så hade fröken lagt fram nödvändig materiel på en stol bredvid skåpet. Men när jag skulle ta ett nytt papper glömde jag bort hennes instruktion om att papperen skulle tas från stolen. Jag började i stället rota i skåpet.

Där låg ringen som hon råkat tappa när hon plockade fram papperen.

Om nu fröken var glad att jag hittat hennes ring så måste man säga att hon dolde det väldigt väl. Nej, i stället så gav hon mig en rejäl avbasning för att jag, tvärt emot hennes instruktioner om papperen på stolen, varit i skåpet och rotat. Jag minns att jag kände mig rätt slokörad......

Men när skolan var slut för dagen och jag var på väg ut genom grinden så öppnades dörren och tant Hanna kom ut och gav mig 50 öre för att jag hittat frökens ring.......

Det är lätt att så här ett drygt halvsekel efteråt ha lite roligt åt den tidens företeelser och personer. Sammanfattningsvis måste jag ändå säga att man blev ordentligt omhändertagen i Rossbega småskola och den undervisning som Helga Aronsson bibringade oss gjorde oss väl rustade i vår fortsatta skolgång på annat håll.