Lekar 2

Uppfinningar

Mycket handlade om att bygga. Vi byggde förstås kojor. En hel del användbart material till detta hittade vi på soptippen som låg i Morshyttbacken. Man kan säga att vi var föregångare vad gäller återvinning.

Leif Bolin var tekniskt intresserad. Tillsammans skaffade vi ett långt snöre och testade om en burktelefon fungerade över grusgropen, mellan Blåbandslokalen och Ekendahls. (Över gamla Ulla-Bella!) Det gick väl så där...

Leif och jag upptäckte också att om vi gick upp i våra respektive vindskammare så hade vi fri sikt till varandra. På höstkvällarna stod vi där och blinkade med ficklampor över detta gigantiska avstånd. Blinkningar var helt utan innehåll, vi var bara fascinerade att tekniken funkade, ungefär som dagens chattare och SMS:are, misstänker jag.

Leif hade också en elektrisk bygglåda. Han byggde elektromagneter och ringklockor. En gång byggde han en induktionsapparat som gav oss kraftiga stötar när vi skulle ta upp ett mynt ur en bunke med vatten.

Lådbilar av olika typer konstruerades också. Det ständiga problemet var hur man skulle få till en fungerande rattstyrning. På nedanstående bild ser man att vi valt en annan lösning, nämligen styrning med spakar. Inte så elegant men mycket driftsäkert.

Om man studerar bilden så ser man att, i brist på rattstyrning, har vi lagt krutet på ordentligt med "extrautrustning", såsom avancerad barnvagnsfjädring, riktigt bilsäte, manuella körriktningspilar, direktverkande nödhandbroms, radioantenn, dubbla frontstrålkastare med hel- och halvljus, dimljus och sökarlykta. Fordonet är följaktligen ganska "el-intensivt" och man får anta att Resele-Tidéns diversehandel noterade en rejäl högkonjunktur vad gäller batteriförsäljning under de här åren.

Även våra cyklar extrautrustades, men här var vi genom dynamon självförsörjande på energiområdet. Ingen gatubelysning fanns i Rossberga vid den här tiden och jag minns hur spännande det var att trampa fram i beckmörkret under ljumma senhöstkvällar. Dynamon vinande, framlyktan flämtande och luften lite rå och kylig när man susade igenom svackan nere vid ån.

Modellflyg

Janne Risberg och jag sysslade rätt mycket med modellflyg. Till en början byggde vi och flög med små gummimotordrivna plan där gummisnodden alltid gick av. Sedan köpte vi en jetplansmodell med en "riktig" jetmotor, "Jetex". Man skulle tända på en stubin och så skulle planet sticka iväg med snudd på överljudsfart. Vi tände och väntade i spänning på att efterbrännkammaren skulle sparka igång. Det bara pyste lite orkeslöst men ingenting hände. Janne gick då upp på sitt rum, tände igen och kastade ut planet genom fönstret. Flygegenskaperna påminde tyvärr om ett strykjärns.

Men så en dag kom Janne hem från Avesta där han köpt en segelmodell med en spännvidd på över en meter, "Bantam 2". Modellen var lite komplicerad att bygga. Först så skulle vingarna byggas upp med lister och spryglar. Sedan skulle de klädas med "Japanpapper" som skulle spännas genom att man lackade det. Vi satt uppe på Jannes rum, lyssnade på Kvällstoppen och byggde. Och mot alla odds, efter ett antal kvällar, fick vi till en prydlig modell med riktigt snyggt sträckt papper på vingarna.

Så var det dags för provflygning. Det blåste ganska hårt men vi hade inte tålamod att vänta tills vinden mojnade. Vi kopplade i linan från ett kastspö i planets krok. Nu skulle man springande dra upp planet på höjd och sedan stanna så kroken kopplades ur och planet fick segla ner, vackert och värdigt.
Det blev inte så.................:-(

Janne satte igång att springa, planet följde efter i sin lina, lyfte och allt verkade OK. Men så kom en vindby, Janne hann inte ge efter med linan, vingarna knäcktes med en smäll och "Bantam 2" for som ett spett i backen. Molokna travade vi hem med resterna från den rekordkorta flygturen.

Men skam den som ger sig. Vingarna limmades ihop, kläddes med nytt Japanpapper och efter ett par dagar var det dags för nästa flygtur. Det sägs ju att även en klok människa kan göra misstag men det som skiljer den kloke från den dumme är att den kloke inte gör samma misstag igen. Med den definitionen var (är?) varken Janne eller jag kloka.

Naturligtvis kunde vi inte heller denna gång invänta lämpligt väder och givetvis var vi så ivriga att vi sprang för fort även nu. Samma smäll när vingarna bröts och samma spett i backen. Det finns en känd filmsnutt där Jas Gripen havererar och rullar runt under en provflygning. På ljudupptagningen hör man en av åskådarna brista ut i en minst sagt engagerad och osande ramsa. Jag lovar att det lät ännu värre, 25 år tidigare, på en åker vid Mårtens i Rossberga....( https://www.youtube.com/watch?v=lbtzsVQx6KY )

Med tiden fick vi emellertid ordning på "Bantam 2" och det blev många lyckade flygningar. Vi skaffade flera och större plan som flög ännu bättre men haverier var ändå alltid en del av det hela. (https://www.youtube.com/watch?v=EvZFCQdQcFE)

Varför håller man då på med en verksamhet där det är i stort sett lika mycket reparerande som flygande?

Jo, svaret är enkelt. När det funkar är det fruktansvärt roligt. Att tillsammans med en kompis springa runt en sommarkväll på en åker, dra upp flygplanet i kastspölinans hela längd och sedan stå och titta när det ljudlöst och graciöst svänger sig ner mot marken och landar som en smekning.

Det är lycka det!!

Modelltåg

Julen 1959 fick jag efter mycket tjat ett Märklintåg. Eftersom denna hemsida till största delen handlar om mitt modellbyggande tänker jag inte fördjupa mig ytterligare här, utan nöjer mig med att visa detta fotografi:

Fotografering

Fotografering blev tidigt ett av mina intressen. Gösta Skoglunds "Fotolärobok i bild" och katalogen från Norrländska Fotocentralen blev mina husbiblar och jag lärde mig att själv framkalla och kopiera mina bilder. Jag ägde till att börja med ingen framkallningsdosa, utan framkallade filmen med hjälp av tre djupa tallrikar. Jag fick passa på när resten av familjen for bort någon kväll eftersom jag höll till i köket som måste mörkläggas totalt med hjälp av filtar för fönstren.

Trickbilder försökte vi oss också på ibland: