Sune Risbergs Kapitän

Så här skrev jag till Peter Haventons bok "Bilar, vägdamm och nostalgi" som kom ut till julen 2008:

Den här bilden visar Sune Risberg, vår närmaste granne och storebror till min bästis Janne. När jag tog bilden, 1964, var jag femton år gammal. Sune var arton, med nytaget körkort och nyinköpt Opel Kapitän. Han står utanför deras bondgård i byn Rossberga i södra Dalarna. Men vi låter väl Sune själv berätta vidare:

- Nja, körkortet var nog inte alldeles nytt när bilden togs. Det syns ju på snesarna på åkern att det är höst. Jag är född i maj och lantbrevbäraren kom med körkortet mitt under höslogen på försommaren. Då var jag redan sedan två veckor ägare till Kapitänen som stod ute på gården och inväntade den stora dagen. Under väntetiden, innan jag alltså fick köra själv, satt jag ute i bilen på kvällarna och lyssnade på Radio Luxemburg på bilradion. När så körkortet äntligen kom höll jag inte på att få igång motorn för att batteriet hade dragit ur.

Hur som helst, så fort jag fått körkortet ur brevbärarens hand släppte jag högaffeln och satte mig i bilen. Jag for till Stora Skedvi, till min tjej Maj, och blev borta i två dagar. Det här var ju som sagt mitt under slogen och farsan blev ju inte glad. Det var nog tur att han inte hade en hagelbössa när jag dök upp igen.....

Bilen köpte jag hos Bröderna Hansson som då låg i Aaltohuset i Avesta. Efteråt gick vi rätt över gatan och drack kaffe på konditori Klippan och jag minns att jag tänkte att nu hade jag köpt en jäkla riktig bil.

En hemmansägare i Karlbo var tidigare ägare vilket också märktes för det fanns fortfarande havre i bakluckan.

Jag gav 6700 för bilen som var en "de lux" av årsmodell 1959. De lux innebar bland annat att det var separata stolar fram, nätkassar bakpå ryggstöden och fin klädsel med invävda silvertrådar. Den var grålackerad med ljusgrönt tak och blåaktig inredning. Jag hade förstås också en liten glasvas med oäkta blommor för att öka hemtrevnaden.

Bilen hade rattväxel och stel bakaxel. Motorn var en rak sexa på 96 hästar och bensinen kostade drygt 80 öre litern.

Jag råkade även ut för några missöden under min ägartid. En dag skulle jag hälsa på min kompis Hasse. Det var vinter och nysnö och på den här tiden hade man ju inga vinterdäck. På Hasses gårdsplan var det glansis under snön och när jag bromsade hände därför ingenting. Jag körde rätt in i väggen. Ut kommer Hasses mamma i full panik. Hon trodde att värmepannan exploderat och blev glad när hon upptäckte att det bara var jag som hälsade på.Det blev inga skador på huset men bilen fick framskärmen intryckt. Majs pappa hjälpte mig sedan att hjälpligt räta ur skärmen och så skaffade jag en ny kofångare på skroten.

En annan gång åkte jag på en nyhyvlad grusväg mellan Stora Skedvi och Långshyttan. Jag får möte med en stor distributionsbil som jag vill minnas att det stod Luxus kaffe på. Precis innan mötet upptäcker jag att det ligger en ganska stor sten på hans vägbana. Jag tänker: "Nej, nej!!!!"

Ögonblicket efter kommer stenen som en projektil rakt igenom min framruta, slår sönder backspegeln, slår emot bakrutan och blir liggande inne i bilen. Framrutan var av den gamla typen som fullkomligt pulvriserades och spreds i hela bilen. Själv satt jag med splitterpepprat ansikte men i övrigt oskadd. Hade jag fått stenen i huvudet hade jag nog kört färdigt.

Med tiden blev bilen i allt sämre skick på grund av rosten. Opel kallades ju de här åren som bekant för Gevalia eftersom den ansågs "lättrostad". En gång var jag ute och åkte med Majs morbror. På ett ställe hade man grävt för nytt avlopp i vägen så det var lite gropigt. Plötsligt säger Majs morbror: "Vad är det som händer?"

Jag tittade i backspegeln och då såg jag att bakdynan stod rakt upp. Det berodde på att bägge fjäderbladen gått genom golvet. Det blev ett jäkla pyssel att få ner bladen igen. Sedan skulle det ju svetsas och man hade ju inte så mycket att svetsa med på den tiden och inte var det väl så mycket att svetsa i heller. Vi försökte med både elektroder och gas men hade problem med att underredsmassan tog eld. Ja, det var inte lätt!

Hur som helst, 1966 skaffade jag en Folkvagn 1300 i stället. Jag sålde Kapitänen till en finländare i Långshyttan och jag vill minnas att jag fick 2000 kronor för den. Sedan vet jag inte vilket öde den gick till mötes.

Det var i alla fall en fin bil och numera brukar jag hålla lite utkik i motortidningarna för att se om det finns någon till salu. De är tydligen sällsynta men skulle jag få se någon i bra skick skulle jag nog kunna tänka mig att lägga ett bud.

Haventons kommentar:

"Denna kortvariga generation av Opel Kapitän kallades internt Kapitän P och hade en helt ny kaross med panoramaruta. Insteget till baksätet var emellertid inte bekvämt och detta bidrog verksamt till att modellen bara tillverkades mellan juni 1958 och juni 1959. Ändå blev det så många som 34 842 exemplar. Efterföljaren som i Sverige ofta kallades "Raggarkappan" hade helt andra linjer och byggdes fram till 1963 i drygt 145 000 exemplar."