Lekar 1

Hur lekte vi som var barn i Rossberga på 50-och 60-talen?

Skiljde sig våra lekar från dagens?

Före 1958 hade de flesta av oss aldrig kommit i kontakt med TV. Och datorer fanns ju bara i science fictionberättelser.........

På grund av detta, vill jag påstå, var vi mera kroppsligt aktiva i våra lekar än dagens barn. Vi tvingades nog också till en högre grad av "påhittighet" i vårt lekande. Men som varande sjuttio-plussare, måste jag förstås utfärda en gringubbevarning inför den kommande genomgången. Det är ju inte alldeles säkert att vi var bättre förr.......

Idrott och friluftsliv

Idag är barn- och ungdomsidrotten uppstyrd och organiserad, med föreningar, träningar och domare. Så var det inte i barndomens Rossberga. Nej, där var det mera lek över det hela och vi skötte oss själva.

Skulle man åka skridsko fick man själv skotta upp en plan på någon tillfrusen vattensamling. Hade man tur kunde det bli översvämning på någon åker på vårvintern och sedan en köldknäpp.

Skidor

Skidor åkte vi förstås också. De stod lutade mot väggen hela vintern och det var bara att spänna fast läderbindningarna och ge sig iväg. Några speciella skidkläder kan jag inte erinra mig att man hade utan man åkte nog oftast i det man gick och stod i. Spåra fick man göra själv och några preparerade pister var det aldrig tal om för utförsåkarna.

En lagom backe för en liten parvel fanns uppe vid ladan vid Risbergs Rönning. När man blev djärvare åkte man i Högbacka. De som bodde uppe i byn åkte utför i Ulla-Bella. Så kallades backen som numera är bortschaktad och låg mellan Blåbandslokalen och Ekendahls.

Vintertid åkte vi naturligtvis också spark och bob, det vill säga rattkälke med stålmedar.. Långhundrabacken var en höjdare och Östlunds backe stod inte långt efter. Skolvägen vintertid kunde vara rätt kul, faktiskt, när vi satte ihop sparkstöttingarna i långa tåg. Vintern 1956 var det bensinransonering i Sverige på grund av Suez-krisen. Inga privatbilar fick då användas på söndagarna vilket betydde att sparkstöttingar och bobar var vägens konungar dessa dagar.

Fotboll och gräsbränning

När våren kom ville vi förstås sparka boll. I kilen mellan Näsbanan, ån och landsvägen fanns en allmänning där vi kunde hålla till. Fjolårsgräset var besvärligt och snärjde in sig runt fötterna. En vår beslöt vi oss för att lösa problemet genom att bränna av gräset. Duktiga och effektiva som vi var tände vi över en lång sträcka. Innan vi visste ordet av hade elden svepts iväg av vinden, helt bortom vår kontroll och spred sig med rasande fart ner mot träddungarna vid ån. Janne Risberg och jag pratar fortfarande om den skräck vi kände när vi insåg att vi tagit oss vatten över huvudet, om uttrycket tillåts.

Men då kommer en moped uppe på vägen. Jag vill minnas att det var Mårtens Ivan, men Janne säger att det var Holger Nilsson. Hur som helst, mopedföraren märker våra paniska försök att få elden under kontroll och skriker lugnande: "Låt det brinna, bara!" Och ja, skickliga gräsbrännare ska ha tur.... Elden i gräset svepte snabbt förbi trädstammarna utan att skada dem och och sedan satte ju ån effektivt stopp för vidare spridning. Och Janne, jag och de övriga hade fått oss en rejäl näsbränna..........

Diverse idrottsliga aktiviteter

Höjdhopp ägnade vi oss åt, med hemsnickrade hoppställningar. Att få tag i en bra ribba var alltid ett problem.

Och så stegade vi upp 60 meter och försökte ta tid med de små sekundvisarna på våra armbandsur. Hade vi tur hade någon en klocka med "centrumsekundvisare" som var mera exakt.

Vi stötte även kula! Sten Bylén jobbade i skrothögen på bruket i Horndal och bar ibland med sig fynd hem till sina barn. Han hittade till exempel en järnkula, stor som en liten fotboll. Där hade vi en stötkula som hette duga! En dag hade vi besök av Gustavsson, som bodde uppe på åsen. Jag glömmer aldrig synen när han skulle visa sig pojkaktig, genom att ta sats och med all kraft sparka till den "fotboll" som låg i gräset..... Aj,aj....

Janne Risberg ägnade sig ibland åt en lite annorlunda verksamhet. Han spände upp ett rep mellan två träd och så lärde han sig gå på lina.

Men nu lämnar vi det idrottsliga och går över till en något fantasifullare verksamhet

Indianer och vita.

Leker dagens barn "indianer och cowboys"? Jag har faktiskt ingen aning. Men vad jag vet är att det var en av de populäraste lekarna i min barndom. Leken fick ju också en rejäl skjuts när "Bröderna Cartwright" började sändas på TV.

När vi lekte indianer höll vi oftast till uppe i Gäverts/Risbergs hage där vi kunde gömma oss och smyga på varandra. Pilbågar gjorde vi av enbuskar och fjäderskrudarna tillverkades av fjädrar som vi hittade i det hönsgödsel som Walter spred ut uppe i Rönningen. Indianhyddor byggde vi i den lilla skogsdungen där vi numera har vår sommarstuga. (Där firar vi sedan ett antal år Valborg med Sune och Janne Risberg. Janne och jag brukar då konstatera att egentligen har ingenting förändrats: Vi leker, eldar och skjuter smällare, på samma ställe och på samma sätt som för 50 år sedan.)

När vi lekte revolvermän höll vi för det mesta till på vår gårdsplan där det fanns en lekstuga. Lekstugan fick fungera som en bank som skulle rånas och bankens pengar utgjordes av buntar med blad från syrénbersån.

Vårt lekande inspirerade även Janne Risbergs lillebror Rolf som här syns beredd att osäkra knallpulverpistolerna.