Nöjen 3


Nu har vi avhandlat de exklusiva nöjesetablissemangen Rossberga Blåbandslokal, Grand Bio Västanhede och Hede Kafé, men det fanns förstås även enklare nöjen. Innan TV:n kom var det till exempel vanligt att de vuxna helt enkelt gick och hälsade på varandra i hemmen. Så vitt jag minns var det ofta spontana, oanmälda besök och då bjöds det på kaffe med dopp. Jag har däremot inget minne av att man bjöd hem varandra på middag. Bjöds det på middag så var det släktingar som var gäster, i alla fall i vår familj.

Eftersom morsan spelade gitarr blev det ibland musicerande när vi fick spontanbesök. Många av hennes gamla låtar kan jag sjunga än idag.


En annan aktivitet vid spontanbesöken var kortspel, till exempel whist och poäng-poker. Här ser vi en typisk, om än sentida, kortspelssituation. Det är farsan och morsan som har besök av Bosse och Lola Sjöberg. Av någon anledning verkar farsan lite dimmig på ögonen...

När vi barn spelade kort vill jag minnas att vi oftast spelade Maja. Var man spelsugen men saknade spelkamrat kunde man alltid gå till våra grannar Ivan och Svea, "Mårtens". De hade alltid tid med oss ungar och plockade gärna fram kortleken och en flaska lemonad. Här ser vi Ivan och Svea på lite äldre dagar med en docka som Svea fått i födelsedagspresent.

Ungdomarna i byn samlades ofta uppe vid korsvägen på åsen i Rossberga. Där fanns affischtavlan med bioannonser, och så snackade man förstås "om flickor och om fotboll och om livet med ibland".

Vid julen ställdes där också upp en julgran. Någon gång i varje julhelg tog vår familj en promenad för att "titta på julgranen". Jag kan ännu minnas magin när vi gav oss av i den becksvarta vinterkvällen, upp mot byn där julgranen tindrade som ett smycke på åsen.

Innan TV:n slog igenom var det förstås radion man lyssnade på. Fram till 1955 fanns det bara en enda radiokanal där underhållnings-flaggskeppet var Karusellen med Lennart Hyland på lördagskvällar. I något lördagsunderhållningsprogram gick Astrid Lindgrens berättelser om Rasmus som följetong. Vansinnigt spännande tyckte man när man satt där i köket i skenet av radioskalan. Radioskalan med alla exotiska namn: Kalundborg, Hilversum, Beromünster...

Vad gäller radiounderhållningen för övrigt så var den väl inte så mycket att hänga i julgranen. Ytterligare en radiokanal introducerades 1955 men musikutbudet var ändå magert. I en "Röster i Radio-TV" från 1959 kan man se att det var en timme "grammofonmusik" varje vardag. I programtablån presenteras varje låt med namn, kompositör och orkester. Ordning och reda!

Här ser vi tablån för onsdag den 5 augusti. Mycket "finmusik" men som synes har det också smugit sig in en häst bland hermelinerna.

Fast nyss var jag liiite orättvis. Det blev faktiskt något lättsammare tongångar 1956 i och med att Sveriges Bilradio, "Önskeprogram på väg", med C-G Hammarlund startade. I sitt program spelade han alltid någon rocklåt trots att han var så vansinnigt gammal (35 år). C-G var också en föregångare när det gällde att bryta upp den allmänrådande stelheten i radion. Han inledde varje program med "Hejsan, hejsan....".

Barnprogram, då?
Jodå, Barnens brevlåda förstås. Jag måste dock tyvärr erkänna att jag tyckte att den var tråkig. Främst kanske på grund av den knaster-torre Sven Jerring. Nej, då tyckte jag bättre om Kalle Stropp med sitt "Man må säga" och Nicke Lilltroll med sitt "Mossa, mossa på er alla männisoban".

Vi kan förstås inte lämna radioavdelningen utan att nämna "Radio Luxemburg - Your Station of the Stars". Här kunde man höra den senaste rockmusiken. Mottagningen var bäst efter mörkrets inbrott, av någon mystisk, teknisk anledning. Vårterminen 1959 gick jag i Hede skola och där hade vi den 22-årige, pianospelande Sven Strålin som vikarierande lärare. En dag spelade han en låt som vi genast fastnade för. Han berättade att han hört den några gånger på Radio Luxemburg. Låten hette Tom Dooley. När jag strax efteråt fyllde tio år fick jag skivan i present av min syster Sonja. Samma skiva snurrar än idag på min skivtallrik.

Skiva, ja... I slutet av femtiotalet fick radion konkurrens i det Bylénska hemmet genom att mina systrar tjatade åt sig en skivspelare. Farsan köpte den hos Sälgströms i Horndal och jag vill minnas att han fick punga ut med 160 kronor. Det motsvarar cirka 2 000 kronor idag. Skivspelaren var vackert vinröd och av fabrikatet AGA. När så småningom nya generationer av musikspelare gjorde sitt intåg försvann den gamla skivspelaren åt något håll, jag vet inte vart. Det grämde mig i många år att jag inte förstått att rädda en sådan gammal klassiker till eftervärlden.

När jag så började bygga min modelljärnväg på äldre dagar besökte jag en tågmässa i Göteborg. Där hade man även en hel del nostalgiprylar, och vad skådar mitt öga: En vinröd AGA, exakt en sådan som vi hade i Rossberga. 700 kronor fattigare for jag ifrån mässan med en skivspelare "i befintligt skick". Spänningen var stor när jag kom hem och pluggade i den i en gammal radio. Lyckan stod den djärve bi - skivspelaren funkade perfekt. Nå, kan det rent av vara vår Rossberga-skivspelare som överlevt och på krokiga vägar förirrat sig till Göteborg? Hm... sannolikheten...? Nåja, så länge ingen kan bevisa motsatsen så hävdar jag att det faktiskt är just vår gamla Sälgström-skivspelare som hittat hem. Här ser vi den nu på hedersplats i mitt eget lilla nostalgimuseum.