Vardagslivet
Idag är rökning ungefär lika vanlig bland män och kvinnor. Knappt 15 procent röker. Annat var det 1960. Då rökte 25 procent av kvinnorna och 50 procent av männen. Och man rökte verkligen överallt. Vid bilfärder kunde det till exempel hända att flera rökte samtidigt trots att det fanns barn i kupén. "Passiv rökning" hade man aldrig hört talas om.
Semester hade man redan på femtiotalet men den var bara tre veckor lång.
Det fanns ingen rätt till betald barnledighet.
Många kvinnor var i praktiken tvingade att vara hemmafruar.
Både barnaga och skolaga var tillåtet.
Kvällarna var becksvarta. Gatubelysning fanns ingenstans i Rossberga.
Miljöhänsyn var ett okänt begrepp. Informella soptippar uppstod här och där i naturen och en del grejer sänktes eller hälldes helt sonika ut i någon sjö.
Före 1955 så gällde det så kallade Brattsystemet. Jaha...och vad var det då? Jo det var ett system, inrättat 1919, som hade som ambition att minska alkoholkonsumtionen. Man fick till exempel inte beställa in alkohol på en restaurang utan att samtidigt beställa mat. (Ingent större bekymmer i Rossberga, i och för sig...) Spritransonen var dock begränsad till totalt 15 cl fördelat på 10 cl vit sprit (vanligen två snapsar renat) och 5 cl brun sprit (vanligen cognac). I folkmun "två vita och en brun".
Givetvis var påhittigheten stor när det gällde att kringgå restriktionerna. På en del restauranger gick ibland samma mat-tallrik ut och in i köket gång på gång, och välbeställda herrar kunde ta med sig ett "matoffer" in för att kunna få tillgång även till dennes ranson.
Av ovanstående krångel kan man få en känsla av att barndomens idylliska Rossberga nu fått en spricka i fasaden men hos en del av det jag beskrivit ovan finns också en annan sida. Brattsystemet, till exempel, skulle ju vara krångligt, just för att motverka spritmissbruk. Avfallshanteringen var förstås inte bra men å andra sidan var mängden avfall en bråkdel mot idag. Att staten höll sin hand över våra telefoner kan verka som förmynderi men å andra sidan skulle man mot en kostnad av 300 kronor ha rätt att få en telefon installerad var man än bodde. (Och så var det inte så mycket pillande med appar på dåtidens telefoner.)
I femtiotalets Rossberga var det många som arbetade. Det är säkert många i Rossberga som arbetar även idag men det är nog inte så många som har sitt arbete förlagt till själva byn. Men annat var det förr. Nere vid Årängsån fanns en träullsfabrik och en mekanisk verkstad. Där fanns också en kvarn med tillhörande såg och el-turbin. Hade man tur kunde man få hästskjuts till skolan med någon bonde som skulle till kvarnen med säckar. Bönder, ja... Jag kan direkt komma på åtminstone sju hushåll där jordbruk var huvudsysselsättningen. Idag finns där väl knappast något hushåll av den typen?
I byn hade också tre lärare sina arbetsplatser och bostäder och det fanns även en affär som sysselsatte ett par personer.
Ja, så kunde vardagen te sig i 50-talets Rossberga. Man levde alltså mycket närmare varandra och den sociala kontrollen var stor. (På gott och ont, oftast på gott.) Jag hade till exempel aldrig något lås på min cykel. Att någon i byn skulle få för sig att olovandes ta min cykel fanns inte på kartan. Och om man behövde hjälp med något viktigt (till exempel låna en motbok) fanns det alltid någon som ställde upp.