Vardagslivet


I backspegeln blir det gärna att man skildrar vardagslivet i barndomens Rossberga som väldigt idylliskt, men i en del fall vill man nog inte vrida klockan tillbaka. Jag längtar i alla fall inte tillbaka till en boendestandard med dass, vedspis, en handdriven kallvattenpump i köket och en och annan mus i vedlåren. I slutet av femtiotalet sågs emellertid inte detta som något märkligt eftersom många i byn hade det ungefär likadant.
Men boendemässigt stod man inför en stor förändring. Tio år senare kan man nog säga att de flesta hade toa och badrum inomhus och många, inklusive familjen Bylén, hade flyttat in i "rått-säkra" lägenheter.

Idag är rökning ungefär lika vanlig bland män och kvinnor. Knappt 15 procent röker. Annat var det 1960. Då rökte 25 procent av kvinnorna och 50 procent av männen. Och man rökte verkligen överallt. Vid bilfärder kunde det till exempel hända att flera rökte samtidigt trots att det fanns barn i kupén. "Passiv rökning" hade man aldrig hört talas om.

Semester hade man redan på femtiotalet men den var bara tre veckor lång.

Det fanns ingen rätt till betald barnledighet.

Många kvinnor var i praktiken tvingade att vara hemmafruar.

Både barnaga och skolaga var tillåtet.

Kvällarna var becksvarta. Gatubelysning fanns ingenstans i Rossberga.

Miljöhänsyn var ett okänt begrepp. Informella soptippar uppstod här och där i naturen och en del grejer sänktes eller hälldes helt sonika ut i någon sjö.

En del saker kan nog också anses ha varit rätt krångliga jämfört med idag. Nu kan man till exempel deklarera sin inkomst bara genom att ringa ett samtal på sin mobil. På femtiotalet fick man själv leta reda på och fylla i alla uppgifter på en blankett, skriven på snårig kanslisvenska.
Idag kan man ta med sin egen telefon i fickan och ringa var man än befinner sig. Femtiotalets telefoner var statens egendom och hade sladden fastskruvad i en dosa på väggen. Ville man ha telefonen flyttad en meter längre än vad sladden räckte fick man kontakta Kungliga Telegrafverket som på nåder skickade ut en montör som kom hem med en skruvmejsel och en sladdstump och fixade det hela. Hade man otur kunde ett sådant ärende ta flera månader.

Före 1955 så gällde det så kallade Brattsystemet. Jaha...och vad var det då? Jo det var ett system, inrättat 1919, som hade som ambition att minska alkoholkonsumtionen. Man fick till exempel inte beställa in alkohol på en restaurang utan att samtidigt beställa mat. (Ingent större bekymmer i Rossberga, i och för sig...) Spritransonen var dock begränsad till totalt 15 cl fördelat på 10 cl vit sprit (vanligen två snapsar renat) och 5 cl brun sprit (vanligen cognac). I folkmun "två vita och en brun".

För att få handla på Systemet var man tvungen att ansöka om motbok. Då fick man en ransonerad tilldelning, vanligen två liter starksprit i månaden. Detta gällde givetvis det manliga könet. För kvinnor gällde ytterligare begränsningar och hinder, och endast var tionde kvinna hade motbok.

Givetvis var påhittigheten stor när det gällde att kringgå restriktionerna. På en del restauranger gick ibland samma mat-tallrik ut och in i köket gång på gång, och välbeställda herrar kunde ta med sig ett "matoffer" in för att kunna få tillgång även till dennes ranson.

Också vid köp på Systembolaget fanns ett visst "handlingsutrymme". Min far hade motbok men han var en måttlig konsument som sällan utnyttjade sin ranson Jag minns att han ibland fick besök av bekanta herrar som ville "låna boken". Farsan fick då först fylla i boken som vanligt och sedan fick kompisen agera "ombud" och fara in med boken till systemet i Avesta. "Ombudet" betalade kalaset, tog hand om ransonen och lämnade tillbaka boken. Listigt!


Av ovanstående krångel kan man få en känsla av att barndomens idylliska Rossberga nu fått en spricka i fasaden men hos en del av det jag beskrivit ovan finns också en annan sida. Brattsystemet, till exempel, skulle ju vara krångligt, just för att motverka spritmissbruk. Avfallshanteringen var förstås inte bra men å andra sidan var mängden avfall en bråkdel mot idag. Att staten höll sin hand över våra telefoner kan verka som förmynderi men å andra sidan skulle man mot en kostnad av 300 kronor ha rätt att få en telefon installerad var man än bodde. (Och så var det inte så mycket pillande med appar på dåtidens telefoner.)

I femtiotalets Rossberga var det många som arbetade. Det är säkert många i Rossberga som arbetar även idag men det är nog inte så många som har sitt arbete förlagt till själva byn. Men annat var det förr. Nere vid Årängsån fanns en träullsfabrik och en mekanisk verkstad. Där fanns också en kvarn med tillhörande såg och el-turbin. Hade man tur kunde man få hästskjuts till skolan med någon bonde som skulle till kvarnen med säckar. Bönder, ja... Jag kan direkt komma på åtminstone sju hushåll där jordbruk var huvudsysselsättningen. Idag finns där väl knappast något hushåll av den typen?

I byn hade också tre lärare sina arbetsplatser och bostäder och det fanns även en affär som sysselsatte ett par personer.

Ja, så kunde vardagen te sig i 50-talets Rossberga. Man levde alltså mycket närmare varandra och den sociala kontrollen var stor. (På gott och ont, oftast på gott.) Jag hade till exempel aldrig något lås på min cykel. Att någon i byn skulle få för sig att olovandes ta min cykel fanns inte på kartan. Och om man behövde hjälp med något viktigt (till exempel låna en motbok) fanns det alltid någon som ställde upp.